Den 1 december 2010 kl. 02.01 kom min och Sebbes underbara son, Tino till världen.

Han vägde 2610 g och var 45 cm lång.

 

November månad kunde inte sluta på något annat sätt! Helt klart
Visst har jag alltid sagt att den lille saken i min mage skulle komma tidigare, men trodde inte att han skulle bli ett så kallat prematurbarn och komma till världen redan innan vecka 37.. Trodde att han skulle hålla sig kvar där inne ett tag till, men så fel jag hade!

Allt började söndagen den 28/11. Under dagen blev jag illamående och yr till och från.

Det var snöstorm och Sebbe skulle ha åkt hem på e.m men valde att stanna eftersom att tågen inte gick som dom riktigt skulle.
Vi satt och skämtade om alla dom som skulle få åka in till förlossningen i detta vädret, vi tyckte verkligen synd om dom. Framåt kvällen så blev det värre, började få ont i magen och en otrolig "mens-värk".

När vi skulle gå och lägga oss så känner jag hur något rinner ut med mitt ena ben. Jag ropar på Sebbe och tror att jag har kissat på mig, han kommer fram till mig och konstaterar att det inte är urin.

Han ringer förlossningen kl. 00:35 och vi måste genast komma in. Jag som var helt säker på att jag hade kissat på mig tyckte att Sebbe var töntig som ville att vi skulle åka in. Men så mycket val hade jag ju inte direkt. Mamma kom och hämtade oss och körde oss in till förlossningen. Jag minns att jag var otroligt trött och skulle upp och jobba dagen efter, riktigt arg var jag för att jag inte fick krypa ner i sängen och sova. Jag var även förbannad för att jag skulle ju iväg och köpa julklappar efter jobbet. Detta ledde till att Sebbe och mamma blev arga på mig. Jag hade hamnat i chock och fattade inte riktigt vad som skulle hända helt enkelt.

Vi kom in till förlossningen kl. 01:30 och dom konstaterade snabbt att det var fostervatten.
De gjorde CTG och några andra tester, och ingen kunde riktigt svara på varför vattnet gick.

Timmarna gick och även dagarna flöt på ganska bra.

Jag och Sebbe roade oss med att spela kort och lösa korsord tills "Överläkaren" hade bestämt vad som skulle göras.

Tisdagen den 30/11 så kunde "överläkaren" äntligen bestämma sig för att starta mig!
10.45 så fick jag en gel som skulle mjuka upp allt.

Denna gel skulle värka i ett par timmar så väntan blev låång.
Vid 17:45 så valde dom att äntligen sätta dropp på mig. Och runt 19-tiden så blev värkarna värre och värre.
Vid 21-tiden så hade jag otroligt ont, men hade gett mig fan på att inte ge mig i första tagen.

Det höll i drygt 1 timme. Vid 23-tiden så blev vi flyttade till ett förlossningsrum. Var endast öppen 4 cm och det kändes som om det skulle bli en låång natt!
För stunden så blev lustgasen min bästa vän och Sebbe den värsta människan i mitt liv. Jag förstod inte hur han kunde låta mig stå ut med denna smärta. På ren svenska så ville jag bara döda honom!

 

Jag bad om bedövningen EDA och en narkosläkare kom ner. Hon började men fick avsluta i allt då hon fick ett annat larm.
Vid 01-tiden så hade jag äntligen fått EDA och nu tryckte det verkligen på.

Jag trodde att hela jag skulle spricka och gå sönder. En av BM kollade och jag hade öppnat mig till 10cm.

Äntligen! Med andra ord.
Till slut så bad jag om att få ställa mig upp på knä och tacka gudarna för att jag gjorde det.
Jag stod ca i 30 minuter och sedan var min älskade prins ute!

Alla sprang omkring, men jag fick se han!
Jag fick hålla i han innan dom gick iväg med han.
Sen så tog dom med han upp till Neonatal avd.

När jag och Sebbe kom upp till BB så fick vi gå och hämta Tino inne på neo-avd.

Vi passade på att mysa en stund innan vi bestämde oss för att försöka sova.

Den natten blev det inte många minuters sömn.

 

 

Eftersom att Tino var tidigare och inte kunde behålla värmen så fick han spendera några dygn i en vagn med en värme madrass. Lillkillen fick även en sond, eftersom att han sugreflexer inte var fullt utvecklade. På morgonen den 1 december, så fick vi beskedet om att vi kommer att få stanna länge på kss än vad vi hade räknat med. Visst viste vi att vi skulle bli kvar, men kanske inte fullt så många dagar.

Så på kvällen den 2 december så flyttade dom även in mig och Sebbe till neo-avd.

Så att vi inte skulle behöva köra Tino fram och tillbaka utan kunde ha Tino hos oss hela tiden.

 

Jag fick spendera ungefär 2 veckor inne på kss och tänker inte skriva så mycket om allt som hände där, förutom några speciella datum.

Några datum som jag sent kommer att glömma och som betyder mycket för mig. Och framför allt för Tino som slipper en massa grejer.

 

6/12- Tino tar sitt första bad på neo-avd.

7/12- Tino blev äntligen av med värme madrassen och jag kunde äntligen ta på min lilleprins kläder :)

10/12- Jag och Lilleman får äntligen ta och packa ihop våra saker och komma hem. Då med neo –vård i hemmet.

13/12-Lilleman blir av med sitt sond!

17/12- Vi blir utskrivna från neo-vård i hemmet och kan äntligen leva som en vanlig familj.

 

Några datum som säker inte har någon betydelse för någon annan än för oss i familjen.

Och mig som mamma, äntligen så började det hända något. Dagarna inne på neo-avd. kändes som en evighet. Delvis för att Sebbe var iväg och fixade det sista i skolan och läkarna gav dubbla besked.

 

 

Nå, slut på min lilla berättelse. Ett dåligt slut, men fick skrivtorka.

Nu så ska jag passa på att packa väskan inför kvällen medans lilleman sover så gott.

 

 

Nämen hallå hallå :)

Ledsen att bloggen har fått lite torka.
Men storken valde att komma till oss tidigare än beräknat.
Håller just nu på att skriva en förlossningsberättelse, dock blir det nog ganska lång.
Men jag hoppas att ni kan hålla ut och vill läsa de ca 1000 rader när allt är klart ;)


Så länge kan jag slänga in en bild på min älskade prins TINO :D






Och här myser mina älsklingar <3