Vilken jävla natt..
Igår kväll så kunde jag inget annat än att bara gråta.
Min älskade lilla Nero som har funnits vid min sida i över 10 år.
Det är 10 år av vänskap och kärlek.
Jag trodde inte att det skulle kännas så här att ta bort en hund, men shit vad det känns!
Visst har jag varit med förr när våra kära familjedjur har fått lämna familjen, men Nero.
Allas lilla Nero.
Dom andra har vi inte haft i över 10 år.
Det är ju fan halva mitt liv också.
Men shit vad mycket kul vi har gjort tillsammans.
Vilken hund!
En sån hund lär man inte få tag på i första hand. Han har varit otroligt underbar och fan inga fel! hehe

Jag visste att familjen hade valt att ta bort Nero nu under lovet.
Men jag skulle så gärna vilja att han skulle få träffa bäbisen!
Jag vet att Nero har blivit dålig och om vi inte gör detta nu så  lär vi hitta han på golvet hemma en dag.
Men jag vill så gärna visa mitt barn hur världens bästa hud är och ser ut :D
Jag vet inte ens om det är äkta kärlek jag gråter av eller om det är hormonerna..
Jag vet i alla fall att jag nästan inget annat gör än att gråter.

Shit, nu låter det som om jag sitter här och försöker övertyga er om att min hund är världens bästa.
Men Sorry folket! Han är det :)

Nu så ska jag hitta på lite annat innan jag ska åka hem och säga hejdå till Nero.

Ha det fint












Skulle kunna sitta i en evighet och hitta en massa bilder på min älskade Nero, men här får ni några i alla fall.